ja, jag är tar saker alldeles för personligt.
ja, jag överdriver det mesta.
men vet ni varför? jag är anorektiker.
och inte blir det bättre av att jag ljuger för alla,
sätter på en mask så fort jag lämnar mitt rum.
idag har varit en riktigt skitdag.
först bara allmänt om vad som räknas som tjockt
med två vänner. jag vågade inte säga nånting,
visst att jag skulle råka säga för mycket. att tjockt är när
revbenen inte sticker ut eller låren inte når att nå runt.
sen fick jag höra att jag är osocial för att jag måste plugga
för ett MVG. får jag inte VG+ får jag riktigt dåligt samvete,
jag har alldeles för höga krav på mig själv, men sån är jag.
och alldeles nyss fick jag höra att min sjukdom är "lätt".
lätt att sätta ord på, lätt att övervinna, lätt att få hjälp med.
eller hur var det?
kanske var det så att det är lätt att få en diagnos, men
anorexi, det är det värsta jag varit med om. ana vs. jag.
ana och jag. vilken sida ska man stå på?