Nej.
Det blir inte mycket mat och jag kan inte påstå att
det är på topp. Vilket det inte varit på länge.
Men ja, jag kommer inte blogga här mer.
Om ni vill prata eller ja, läsa min "riktiga" blogg
får ni gärna maila: [email protected]
Lösenordsskydd
Problem.
Just nu sitter jag och tar imot massa skit från en kille,
det värsta är att han vet om min äs, men endå så sitter han
och kommenterar mitt självförtroende och just nu är allt i
mitt liv en tävling?
att han inte fattar att jag mår dåligt.
Ensammast.
Varför vill dom så gärna bli friska?
Hur orkar dom kämpa, hur kan dom ens bestämma sig?
När man inte har någon att prata med.
Ingen som tänker på samma sätt.
Vad gör man?
Nu är jag bara så less.
Jag vet ingenting.
Jag vet inte hur jag ska förklara, hela dagen har bara varit dålig
rakt igenom, sen gör jag det hela värre genom att tänka
på när jag var smal och inte åt. Och så läser jag en massa
anorexibloggar, både "kämparbloggar" och proana.
Det gör allting bara tusen gånger värre.
Ni måste verkligen hjälpa mig, ska jag fortsätta äta
och sen börja träna och äta mindre när jag kan?
Eller bara hoppa över alla måltider nu, äta så lite
jag bara kan?
Jag gillar mer det senare alternativet, så min kropp matchar mitt
mående. Och så att jag blir smal och fin.
Utan vänner
ska träffa någon utanför familjen, då har man ju
problem.
Jag har verkligen suttit inne hela påsklovet, inte träffat
en enda kompis, inte tränat, bara ätit.
FETTO
Fail.
Vad som helst.
Att jag inte får på kuddfodralet på kudden.
Att maten jag lagat blev för stark.
Att jag bara fick VG på ett prov.
Att jag förlorade när vi spelade tex Wii Sports.
Att det jag ritat blev fult och fel.
Jag bara...hatar allt just då...bara vill gå och dö.
Även om det är så små saker. Men jag vill vara bäst.
Eller i alla fall bra.
Och smal. önska, önska,
Jag pallar inte livet.
"Är du sur Lovisa?"
Har jag fått höra flera gånger idag. Masken satt på,
det blev bara för mycket, så lite trängde igenom den tjocka
masken. Jag är alltid nere, jag är alltid ledsen eller sur, jag har
alltid ångest, jag mår alltid dåligt.
Till lunch var jag 2 sekunder ifrån att vägra.
När man ser den äckligt nerkletade feta skolmaten med sås och
2 glas mjölk, det är pain.
"Det är så lätt, bara att låta bli, sen gå och slänga det,
dom kommer fråga, men det är bara att gå därifrån,
mamma och pappa kommer bli sura, men det är deras fel"
Ungefär så. Men sen kom jag på min plan till ikväll.
Måste bara hitta på argument om varför jag borde få
sluta med mitt enorma äckliga matprogram.
Det är i vägen, jag kan inte göra nånting, jag måste bara hem och äta.
Jag vill inte bli sjuk igen, jag vet ju hur det är nu, aldrig i livet att jag kommer
sluta äta igen. (Ja, jag ljuger)
Det hjälper mig inte längre, jag kan äta vad som helst utan ångest, nu
är det bara att ta bort det.
I värsta fall får jag säga saker som
Litar ni inte på mig?
Får jag prova, bara en månad eller så? Funkar det inte så sätt tillbaka
det, funkar det, så låt mig vara utan det.
Ja, mer behövs. Tänk Lovisa, tänk.
Hur kan jag?
Och äta så onyttigt?
-
Förklarar senare...
Kanske...
Om jag orkar.
Vänner.
Vi pratar alltid om ytliga saker, aldrig om hur vi mår
eller så. Dom frågar aldrig hur jag mår, fast dom mycket
väl vet att jag har anorexi. Dom enda jag berättar
mer för att mina äs-vänner. Usch, jag vill ha en riktig
kompis, en som bor här, i min stad, i min skola,
som jag kan prata om allt med.
Fortsätt drömma Lovisa...
Fattar ni hur äcklig jag är?
Och nu ska jag göra det igen.
Det är så jävla äckligt!
Men jag gör det för att verka frisk, men usch vad hemskt
det är. ångest.
update: slapp glassen, mackor istället.
men det är också väldigt äckligt.
Nej visst.
jag måste vara bäst på en till sak.
Nej, nej.
om blickar kunde döda.
True
I've never been perfect, but neither have you - Leave out all the rest, Linkin Park
Tillåt mig skratta
en ätstörning i höstas.
HAHAHAHAHAHAHA
Kom det ur min mun, jag skrattar fortfarande!
Okej, visst, hon äter inte lika enorma portioner
som jag, med matprogrammet, äter, men inte
heller lite, inte så att det räknas som en
ätstörning. Visst, kanske en störning
i hjärnan, men hon är verkligen inte
"ätstörningssmal". Och en ätstörning
övervinner man inte på några månader.
Och oftast inte utan hjälp.
Men endå blir jag avundsjuk, jag vill också
få välja vad jag vill äta (=ingenting)
Jag orkar inte
Kan inte förklara i ord hur det har varit sen
jag skrev sist. Det har varit hemskt.
Jag är hemsk.
Mat, mat, mat.
Namn
Jag vill ha ett namn, fast bloggen är anonym,
det blir så svårt annars. Förslag?
Hata
Idag hatar jag världen. Jag hatar allt.
Har varit sur på mamma hela dagen,
har knappt vågat prata med kompisarna,
jag är så rädd att råka säga för mycket.
Släppa på masken som. Och så är jag fet.
Såg en helt underbar tjej idag, så fina ben!
Och så alla dessa modeller, http://nelly.com
har ju hur mycket som helst!
Nu funderar jag seriöst på att ta och hänga mig,
jag är så less.
,
idag vill jag bara ta en pistol och skjuta.
en punkt.
Riktigt dålig, i alla fall ångest ocg matmässigt.
Jag har haft ångest hela helgen nästan.
Nu, idag har det varit som värst. Jag orkar inte andas,
jag bara ligger. Jag orkar inte kämpa för att värka
frisk. Jag kommer endå inte bli av med matprogrammet,
jag kommer aldrig få bli smal. Jag måste vägra, jag måste våga.
Men jag är feg. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har ju ätit
allt, jag har "inte" haft någon ångest, jag har "inte" fuskat,
jag har "velat" bli frisk. Vad ska jag säga till mina vänner som
tror jag är frisk? Vad ska jag säga till mamma och pappa?
Vad ska jag säga när jag gått ner dom där 15 kilona eller
vad det är och blir inlagd? Vad ska jag säga till personalen?
Jag vet redan vad som kommer hända, redan nu,
jag kommer inte våga och vågar jag så blir jag inlagd, på tvångsvård,
få sond, bli fet. Och så kommer det fortsätta, tills jag vill bli frisk.
Men det vill jag inte.
Varför lever jag? Varför får jag inte dö, här och nu?
