"Är du sur Lovisa?"
Har jag fått höra flera gånger idag. Masken satt på,
det blev bara för mycket, så lite trängde igenom den tjocka
masken. Jag är alltid nere, jag är alltid ledsen eller sur, jag har
alltid ångest, jag mår alltid dåligt.
Till lunch var jag 2 sekunder ifrån att vägra.
När man ser den äckligt nerkletade feta skolmaten med sås och
2 glas mjölk, det är pain.
"Det är så lätt, bara att låta bli, sen gå och slänga det,
dom kommer fråga, men det är bara att gå därifrån,
mamma och pappa kommer bli sura, men det är deras fel"
Ungefär så. Men sen kom jag på min plan till ikväll.
Måste bara hitta på argument om varför jag borde få
sluta med mitt enorma äckliga matprogram.

Det är i vägen, jag kan inte göra nånting, jag måste bara hem och äta.

Jag vill inte bli sjuk igen, jag vet ju hur det är nu, aldrig i livet att jag kommer
sluta äta igen. (Ja, jag ljuger)

Det hjälper mig inte längre, jag kan äta vad som helst utan ångest, nu
är det bara att ta bort det.

I värsta fall får jag säga saker som

Litar ni inte på mig?

Får jag prova, bara en månad eller så? Funkar det inte så sätt tillbaka
det, funkar det, så låt mig vara utan det.

Ja, mer behövs. Tänk Lovisa, tänk.