Nej.
Det blir inte mycket mat och jag kan inte påstå att
det är på topp. Vilket det inte varit på länge.
Men ja, jag kommer inte blogga här mer.
Om ni vill prata eller ja, läsa min "riktiga" blogg
får ni gärna maila: [email protected]
Lösenordsskydd
Problem.
Just nu sitter jag och tar imot massa skit från en kille,
det värsta är att han vet om min äs, men endå så sitter han
och kommenterar mitt självförtroende och just nu är allt i
mitt liv en tävling?
att han inte fattar att jag mår dåligt.
Ensammast.
Varför vill dom så gärna bli friska?
Hur orkar dom kämpa, hur kan dom ens bestämma sig?
När man inte har någon att prata med.
Ingen som tänker på samma sätt.
Vad gör man?
Nu är jag bara så less.
Jag vet ingenting.
Jag vet inte hur jag ska förklara, hela dagen har bara varit dålig
rakt igenom, sen gör jag det hela värre genom att tänka
på när jag var smal och inte åt. Och så läser jag en massa
anorexibloggar, både "kämparbloggar" och proana.
Det gör allting bara tusen gånger värre.
Ni måste verkligen hjälpa mig, ska jag fortsätta äta
och sen börja träna och äta mindre när jag kan?
Eller bara hoppa över alla måltider nu, äta så lite
jag bara kan?
Jag gillar mer det senare alternativet, så min kropp matchar mitt
mående. Och så att jag blir smal och fin.
Utan vänner
ska träffa någon utanför familjen, då har man ju
problem.
Jag har verkligen suttit inne hela påsklovet, inte träffat
en enda kompis, inte tränat, bara ätit.
FETTO
Lovisa
namn, men vi kan låtsas. Jag har haft ätstörning i ca
1 år nu, jag fick diagnosen anorexia nervosa i slutet på sommaren
när jag blev inlagd på en slutenvårdsavdelning.
Innan det hade jag gått på BUP i 2 månader, gått ner 12 kg
och börjat träna minst 4 gånger/dag. 200 situps/gång.
Fast jag hade träningsförbud, men sket i det.
Hade igentligen näringsdrycker också, men dom drack jag inte heller.
När jag blev inlagd var det på LPT, sondade då i flera veckor innan
jag började på ett matprogram som jag fortfarande går på.
När jag blev utskriven lovade jag mig själv att jag skulle bli smal
igen, jag ska bli smalare. Så nu ljuger jag för alla, jag säger att jag är frisk,
att jag inte har någon ångest, och det bästa är att dom tror på mig.
Dom tror på mitt skådespeleri, dom tror på min mask.
Så snart får jag svälta.
Fucking helvetes jävla påsk!
Ångest redan när förrätten plockades fram.
Frukt, mackor, lax, potatis, ost, godis, frukt,
youghurt, 3 glas saft.
I enorma mängder.
Jag hatar dig Lovisa, du är så jävla fet, ful,
äcklig, så jävla misslyckad!
Fattar inte hur folk ens orkar titta på mig,
hur dom kan titta på mig utan att spy.
Allt överflödigt fett som bara rinner. DÖ!
Fail.
Vad som helst.
Att jag inte får på kuddfodralet på kudden.
Att maten jag lagat blev för stark.
Att jag bara fick VG på ett prov.
Att jag förlorade när vi spelade tex Wii Sports.
Att det jag ritat blev fult och fel.
Jag bara...hatar allt just då...bara vill gå och dö.
Även om det är så små saker. Men jag vill vara bäst.
Eller i alla fall bra.
Och smal. önska, önska,
Jag pallar inte livet.
"Är du sur Lovisa?"
Har jag fått höra flera gånger idag. Masken satt på,
det blev bara för mycket, så lite trängde igenom den tjocka
masken. Jag är alltid nere, jag är alltid ledsen eller sur, jag har
alltid ångest, jag mår alltid dåligt.
Till lunch var jag 2 sekunder ifrån att vägra.
När man ser den äckligt nerkletade feta skolmaten med sås och
2 glas mjölk, det är pain.
"Det är så lätt, bara att låta bli, sen gå och slänga det,
dom kommer fråga, men det är bara att gå därifrån,
mamma och pappa kommer bli sura, men det är deras fel"
Ungefär så. Men sen kom jag på min plan till ikväll.
Måste bara hitta på argument om varför jag borde få
sluta med mitt enorma äckliga matprogram.
Det är i vägen, jag kan inte göra nånting, jag måste bara hem och äta.
Jag vill inte bli sjuk igen, jag vet ju hur det är nu, aldrig i livet att jag kommer
sluta äta igen. (Ja, jag ljuger)
Det hjälper mig inte längre, jag kan äta vad som helst utan ångest, nu
är det bara att ta bort det.
I värsta fall får jag säga saker som
Litar ni inte på mig?
Får jag prova, bara en månad eller så? Funkar det inte så sätt tillbaka
det, funkar det, så låt mig vara utan det.
Ja, mer behövs. Tänk Lovisa, tänk.
Hur kan jag?
Och äta så onyttigt?
Varför?
Varför vågar jag inte säga emot, att nej,
jag vill inte ha den där maten.
Eller varför vägrar jag bara inte?
Och varför måste jag vara ett IG-barn?
Och föresten, varför är jag så ful?
Och fet?
Svaret: Jag är Lovisa, Lovisa kan inte vara bra, kan inte säga nej,
kan inte vägra för hon vågar inte. Och Lovisa måste alltid vara
sämst i allt. Lovisa är dessutom ful, och fet för att hon äter som
en gris.
minus
I alla fall.
Alltig någonting.
Men endå fucking äckel dag igår.
Och jag kan inte direkt påstå att jag känner mig smalare
än av att vara 4hg lättare, snarare 2 kg tyngre.
-
Förklarar senare...
Kanske...
Om jag orkar.
Vänner.
Vi pratar alltid om ytliga saker, aldrig om hur vi mår
eller så. Dom frågar aldrig hur jag mår, fast dom mycket
väl vet att jag har anorexi. Dom enda jag berättar
mer för att mina äs-vänner. Usch, jag vill ha en riktig
kompis, en som bor här, i min stad, i min skola,
som jag kan prata om allt med.
Fortsätt drömma Lovisa...
